Vald’venas legender
Flera författare, 2E 168.
Lumedalis nära kontakt med Vald’venas fäfolk har bringat många myter och legender från innan Vridningens tid. Ett sådant exempel är de om Wathro’sicil, översatt till “kniven av skugga”, “den som hugger i mörkret” eller enklare sagt en förrädare. Legenden verkar ha uppkommit från en oralt kvarlevd historia från älvorna av Djupskogen, där de talar om ett folk som inte längre existerar, offrat i mörk ritual för att ge kraft till denna Förrädare. I berättelsen sägs en ung fäman hitta en bok som instruerade honom i mörka krafter och ritualer för att kalla på gränslandsgudarna, de vilda gudar som korrupterades av Skugglandens mörker. Genom denna bok ska han ha stött på den skäggiga, oxen av död, Iku-Turso. Det var senare denna gud av pest som fick honom att vända sig mot sitt folk och offra dem alla för sin egna vinning.
Denna historia har sedan dess uppkommit i många olika former, även hos ljusalverna, skräckhistorier som verkar gjorda för att lära om girighet, begär och avund. Det finns också historier om denna förrädare som uppkommit i senare händelser där han tagit sig in till vår värld för att fortsätta som en slav till sin egna natur; genomgående förråder han sina kontrakt och går emot sina lovord, samtidigt som han verkar besatt av att sluta ackord, göra avtal och förbindelser. I dessa berättelser uppenbarar han sig i början generellt som en glad och gåtfull individ som smått förhandlar kring information eller objekt. Han gör försök att bygga någon form av relation med individer och stegrar allt eftersom upp kraven och överenskommelserna, för att onekligen i slutändan bedra. Förrädaren är allomfattande en varelse full av avund som håller stort agg mot de som vägrar spela hans spel.
Druiderna av Jotun berättar om en skogsande som lockar på ensamma vandrare med lovord om rikedom eller kärlek. De kallar denna ande Gustrayus vilket direkt översätts till “förrädare“, detta är utan tvivel samma varelse som finns bland älvornas och lumedalis legender, dock i jutarnas berättelser är han mer sedd som en direkt motsats till Vagus, vandraren som hjälper den vilsne hitta sin väg i livet. Notera: mer om Vagus och dess koppling till vår heliga Va’al och hans mänskliga form kan framför allt hittas i “Drotin Astrid Kalders memoarer” från år 97. Att denna Gustrayus varelse ska placeras på samma grad som Storvingen är en skymf mot Va’als helighet, han som skyddar oss under hans vingar, men är mer ett bevis på jutarnas barbariska intelligens.
Snödvärgarnas stjärnläsare är idag få, likaså är deras dokumentation bristfällig på grund av något de kallar Gråfebern. En intressant uppmaning kan dock hittas bland Orn’durs arkiv: en profetia som har tolkats tala om en förrädares inblandning i en invasion från ett mörker. Nedan är en fonetisk avteckning av run-tolkningen som gjordes för över två tusen år sedan.
MUEN-UR-CODA,
ODE-UR-YOR;
TAGO-UR-ODE;
HWER-UR-SHA,
YOR-BIS-VOAK.
Då tolkningarna är högst tvetydiga går det inte att säga exakt vad detta betyder, men konsensus verkar ligga på en invasion av tre ställen där död och hunger som bli resultatet av en förrädare som bringar mörker till himmelen. Man har gjort antaganden att detta är kopplat till Skugglanden, gränsländerna och deras korrupta krafter.
(notering i marginalerna: Profetian verkar passa bra in på Mörka månens år som skedde 2E 333, 165 år efter att denna bok skrevs //3E 240)