Magiska traditioner - Ett motstånd till Tradas uråldrade bok

Stjärnläsare Lofar Aurvandil, 11 4E (931 AC)

Jag tror inte jag begår en överdrift om jag vågar påstå att näst intill alla trollkarlar, häxor, magiskt benägna och intresserade har någon gång i sitt liv ställt sig frågan, var kommer denna magi ifrån? Min önskan är att i denna bok diskutera de fyra traditioner som sedan länge varit belagda som absolut sanning, att ta i beaktning vår mångkulturella värld och dess heliga regler, för att sedan med detta i grund för mina argument visa på hur dessa traditioner är ett gravt misslyckat försök av undermåliga mager att klassificera krafter de inte kunde förstå för att få en illusion av kontroll.

I

Skolan som lärt de traditionella trollkarlarna som lever kvar från vävarnas tid här i norr talar om fyra traditioner av magiska former: *arkan* magi, *primal* magi, *divin* magi och *ockult* magi. Dessa fyra klassas i huvudsaklig relation till deras magiska reaktions framkallning vid öppnande av ens port.

Arkan magi använder magiska ord och rörelser tillsammans med specifika komponenter och ser ut att framkalla sina effekter från tomma intet. Det är denna vi ser hos vävare och traditionellt lärda trollkarlar och häxor, till och med enstaka spelmän och krigare sägs visat sig kunniga att framkalla liknande effekter genom deras tal, musik eller svärdsdans. Denna ges störst fokus och påstås vara den starkaste av alla traditioner.

Primal magi använder kraftrunor och böjer självaste naturen kring oss för att skapa sina effekter. Jutarnas druider, urroks shamaner, förimperietidens tirmäns själtalare och bärsärkare är några som beskrivs ligga nära den primala magin då de drar sina krafter från naturen och dess andar runtomkring dem. Det sägs också att denna tradition var den första av de alla.

Divin magi får sin styrka från tro, ed och budord och visar sig stark endast genom den övertygelse som dess framkallare har för dess heliga källa, om den så är från ovan eller under. Präster och senare de tirmanna krigare som vi idag benämner paladiner beskrivs som huvudsakliga brukare av denna magiska tradition.

Ockult magi framkommer genom mörka kontrakt och aggressiva ritualer och bringar oftast med sig stor smärta i utbyte mot temporär men enorm kraft kommen från okända platser i och utom vår värld. Obskyr och ofta onämnd i de traditionella läroböckerna är svartkonsten av ockult magi. Inte mycket regler och struktur beskrivs för denna tradition, då den mer genom tiden har använts för att markera magisk utövning som Vävarorden inte har gillat eller sett som hotfull.

De fyra traditionerna skapades enligt ärkevävare Trada i sin bok skriven 237 2E (237 AC) för att "bidra till förståelsen av kosmos domäner och medgöra en klar distinktion mellan de lägre och högre krafterna som bemästras av vävare, präst eller shaman." Hans bok är skriven med ett tydligt syfte att lyfta den då ifrågasatta vävarkonsten över all annan form av trollutövande praxis. Ärkevävare Trada var vid tiden hans bok trycktes huvudmästare för Allvarsmännen och hade därför en plats i Vävarkollegiet, detta var ca hundra år efter Vävarordens uppstånd och strax efter Silberim dynastins övertag av imperiet, vilket i sin tur hade skapat en osäkerhet i imperiets riken. Bokens uppdelning av traditionerna hjälpte skapa en struktur som desperat behövdes i en turbulent tid. Men varför har denna uppdelning sedan dess inte ifrågasatts? Kan det vara så att den är på perfekt att den visar en klar sanning över hur vårt kosmos magiska mystik har getts till oss? Eller har denna fyrindelning, dess rena antal en impertinens mot alla trollkunniga i världen, helt enkelt stannat kvar genom rent järngrepp från Vävarordens tidigare monopol över magisk utövning inom det forna imperiets gränser?

II

Om vi skulle ta dessa fyra traditioner och applicera dem på de religösa organisationer som vid tiden av bokens skrivande befann sig imon och i närheten av imperiets gränser skulle många kunna passas in i dessa strama ramar för at enkelt identifiera och då också strukturera dem i Vävarordens och imperiets påhittade hierarki över magisk kraft. Frågan jag ställer är då: hålls samma mått om vi går längre ut från forna imperiets gränser eller helt enkelt tittar på dem trollskolor som i senare tid tagit form?

Ett, vi kan titta på den edomiriska tron av Huset av sång och dess utövande, något som på bokens tid placerades som ockult och farlig, svart magi. Förståeligt med tanke på den propaganda som imperiet fortfarande förde mot deras tidigare slavdrivare, men en grov missbedömning av Husets grundläggande utövning. Troende av Huset av sång genomför ritualer, offer och pakter likt den ockulta traditionen beskriver, men det den inte tar i åtanke är dess orala sedvänja av sång och dans som mer liknar den arkana traditionen; deras utläsning av stjärnorna och deras kunskap lika så; deras hyllning av naturen och dess djur kring dem som drar sig mer mot en shamanism av primal tradition. Mer argument finns att hämta här, men jag tror jag drivit genom min poäng.

Två, urroks i Mitsurouki och Rökregnsbergen, Drakkash, dyrkare av magmadrakar (som klassas som primala drakar skapade av Anat, Tiamat, Drakdrottningen hon själv), enligt traditionerna är dessa brukare av divin magi då den ges genom eder och trohet, men den skulle sägas är högst primal i naturen då den manipulerar naturen kring dem. Det är värt att säga att denna tvådelade natur inte är ovanlig bland många religioner världen över, något som i sig ifrågasätter funktionen och sanningen hos dessa fyra traditioner vi i norr har slavisk följt.

Tre, den Kosmiska orden, anuiter som riktar sin tro mot den kosmiska cykeln, världspelaren, urdraken och det oundvikliga slutet. Deras magiska framkallning grundar sig i ritualer, profetior, titandyrkan och en heder som riktas mot alla domäner och dess invånare då de anser allt en del av urdraken Shannod. Var placeras dessa utövare som sträcker sig över alla dessa traditioner?

III

Som jag redan etablerat är dessa fyra traditioner svaga försök att ge upplevd styrka och trygghet i vävarnas praxis att bruka "arkan" magi för att imperiet ska frodas och att allmoges bruk av den gamla "primala" tron inte är tillräcklig. Om vi ska se på magi med ren sanning, utöka vår förståelse för dess potential och kunna nå de nivåerna som eran av myt beskrivs erhållt måste vi först acceptera magi för vad det är: ren och rå energi som rör sig mellan vårt universums inre och yttre.

Jag, en akademiker och kunskapsman som har en lång och givande tillgång till inte bara dvärgiska arkiv utan även rest den hela kända världen, föreslår därför en ny uppfattning kring denna världs mystiska kraft som vi kallar magi; en som grundar sig i den kunskap världens skapare gett oss och som genom tiderna spritt ut sig i världen för att skapa dessa varierade religioner och övertygelser. Ärkevävare Trada beskrev bruket av magi som öppnandet av en port, en vi måste kontrollera för att få magin at flöda, och detta anser jag var det enda vättiga han skrev i sin bok; det är vad vi är, portar som kan filtrera dena råa energi som vi kallar magi. Det är också så vi måste se på världens alla domäner och plan där magin flödar genom: EA, Skugglanden, Vald'vena, Dödsriket, Saengceptum, de är alla portar som filtrerar och formar magin som vi sedan tar åt oss för att bruka så vi känner till. Vi ska inte begränsa oss genom att tro vi tar åt oss en "tradition" som endast är en lös beskrivning när det egentligen kan vara så att vi helt enkelt har gjort oss bekväma med att dra denna energi från en specifik plats, domän, plan vad ni än vill kalla det. Det är inte bara tirmännen, men många levande, tänkande varelser är väldigt duktiga på att boxa in och kategorisera denna värld, när vi kanske borde se på den som en helhet i stället för flera separata delar.

Jag avslutar härmed denna bok med några citat kring ANU, Uhrdrakk Shannod och Prismatora, tre olika religionsgrunder som jag anser beskriver det jag vill ha sagt väldigt väl.

Två blir ett, blir flera. Så inget finns och allt existerar.

De kunde inte hålla sig samman för evigheten var för stor, så en blev flera för att dela bördan av att existera.

Genom kosmos speglas allt som flera, med förståelse av en kan ingen se det hela.